Sibylla kallade idag i ett antal timmar, för att när jag sedan slutar och åkt hem får ett sms från min Malin med informationen att Kenny är där. Göteborgaren Kenny!! Denna efterlängtade människa dör upp för andra (vad jag vet) gången när jag inte var där. Det är sorgligt. Snart känner Malin honom bättre än jag gör ;)

Annars samlar jag kraft att faktiskt sätta mig ner och sortera ännu lite mer grejer här på rummet. Och jag har insett att jag är värdelös på det. Och på att packa. Inte ens med en Lista så går det att få ner saker i lådor. Men jag har också insett att jag inte vet så mycket om rummet jag har, så jag borde ringa dem. Imorrn kanske.

Jag längtar verkligen att få åka nu. Norrköping ropar på mig med NYTT som lockbete. Det här året kan bli bra, jag känner det. Samtidigt är jag lite rädd. Rädd för att jag har alldeles för höga förhoppningar som kanske sedan krossas av krassa realiteter. 
Men det kommer att bli bra, så snart jag fått ner sakerna i lådorna och installerat mig där. 

Fick också smaka på en svunnen tid idag. Det kändes för några timmar som om vi var tillbaka till det vi hade förut och jag, jag älskade varenda minut. Du vet hur mycket jag saknat dig och jag hoppas att du saknat mig lika mycket.

Älskade vän, jag vill ha det som vi hade det förut..