Och plötsligt insåg jag vad jag faktiskt är på väg att göra, vad jag är på väg att lämna.

Ikväll har jag tittat på film. Den har spelats bakom mitt pannben i ungefär tre timmar nu. Minnesbilder som länge legat gömt i bakhuvudet har letat sig upp från sina gömställen och snurrar runt runt runt i huvudet på mig och just nu kan jag inte få någon ordning alls på dem.

Nog för att jag är på väg att åka ifrån min mamma och pappa, tryggheten genom hela min barndom. Jag ska nu också lämna min älskade, underbara och icke-ersättliga vän Malin. En vän som jag alltid haft vid min sida och bara några hus ifrån mig. Nu ska vi bo i varsin stad.. 
 
Så många underbara minnen vi delar, från den dagen vi träffade varandra på den lilla gräsmattan bakom lekparken på skolan. Allt vi delat genom alla dessa år.
  Minnen spelas upp bakom tårfyllda ögon. Hur vi sprang genom skogen för att leka med varandra. När vi lät dig stanna på middag när du inte ville ha maten där hemma hos dig. Hur vi möttes upp vid kyrkan för att tillsammans cykla till skolan. Hur vi alltid har delat bänkplats. Hur du jagade på mig när vi skulle med bussen. Hur vi liksom skrattade tills samvetet och magkramperna tog över. 
  Det var till dig jag gick när jag var ledsen. Det var till dig jag gick när jag var glad. Det var till dig jag ringde när jag behövde prata och det var dig jag kunde lita på när jag behövde stöd.
 
I nästan femton år har du varit en del av min vardag och även om jag ska flytta ifrån dig nu, så kommer du alltid och för alltid vara min allra bästa och jag kommer aldrig vika från din sida, vad som än händer. Du är min och jag är din, det är så det är bestämt, då för många många år sedan.