Det är med ett tungt hjärta jag skriver detta inlägg

Efter en hel vecka med URKarna så åkte jag hem igår. En resa som jag kunnat vara utan. Det har varit en händelserik och ganska intesiv vecka, båda fysikst och psykiskt. Framför allt för killarna, som varit utan sömn i några nätter på grund av korkade tyskar, som delade rum med dem. En händelserik vecka också med det vanliga, irritation och små intriger. (Jadå, vissa tröttnade på varandra redan efter någon dag)
Men ändå en helt underbar vecka, med sömnlösa nätter och evighetslånga dagar, som på något konstigt sätt gick alldeles för fort. Alldeles för fort...

Nu är jag alltså hemma igen. Föreställningarna gick det lite till och från med ibland, men oftast väldigt bra. Men det är ändå med tungt hjärta jag sitter här på mitt rum och skriver. Jag har vetat det länge, men vår älskade Johannes ska sluta och vart vår historia ska fortsätta, det kan vi inte förutse, men jag är redo att kämpa! <3
Det hela blev inte mycket bättre när Bullen, som jag under veckan lärt känna lite närmare (haha), också berätta att han förmodligen skulle sluta.

Ni såg mig aldrig gråta, ni fick inte se ens en tår, för jag är sådan som inte gråter framför någon annan. Men inom mig brast hela min värld. Inte bara för att jag skulle åka ifrån er, utan också av rädsla för vart vi skulle ta vägen härnäst. Vart framtiden skulle leda oss.

Jag saknar er så grymt mycket allihopa och vill inget hellre än att träffa er snarast! Tack för en underbar helg, fyllt med glädje, skratt och gott sällskap! Pussen!