Det är okej

Hur ska jag förklara? Dagarna flyter samman till en då de ser likadana ut och där Skalman som emellanåt tar sin rundvandring i trädgården är det enda som bryter mot den trista vardagen. Solen hånskrattar åt mig, men jag får åtminstone lite solbränna. Och klockan lever sitt egna liv och ibland när jag inte tittar, tror jag att den tickar tillbaka en halvtimme eller så.
Det kommer ta längre tid att vänja sig än vad jag trodde, för det är inte bara att öppna dörren och gå ut och så är alla där. Nej, nu måste man ta bussen eller bilen för att ta sig till närmaste sällskap, om man inte nöjer sig med mamma och pappa, som för övrigt är väldigt trevligt sällskap.

Jag vill inte älta, för jag vet att det kommer nya dagar fyllda med äventyr och nya människor att dela minnen med, men jag saknar verkligen Borgen. Jag saknar livet där. Och framför allt så saknar jag min familj. Min Borgenfamilj.
Men jag oroar mig inte, för jag vet att vi möts igen. Någonstans, någon gång i framtiden, men Borgentiden är en tid jag alltid kommer bära med mig, så ännu en gång tackar jag för allt det stället har gett mig. Vad ni som befann er där med mig gett mig! Tack!

Snart väntar Sibylla på mig och om tolv timmar är jag i Norrköping igen och det kommer att bli toppen! Vi syns snart! :)