Förträngda minnen bubblar upp till ytan och jag vet inte om jag vill stanna kvar med dem eller om jag ska göra som jag brukar, trycka ner dem i en skokartong och putta in den så lång in under sängen jag kan och sedan fly. Springa tills lungorna spottar blod och benen inte orkar ta ett steg till och då återvända hem. Jag skulle kunna göra som jag brukar, sova oroligt om nätterna och springa mig dödstrött om dagarna runt livet med minnena som jag så enträget försöker att radera rivandes i ryggen. Jag kan göra som jag brukar, jaga rätt på andra tankar och koncentrera mig så mycket på dem att jag tillslut imploderar och stänger ute omvärlden, bara för att slippa visa upp ett försvagat inre.

Jag vet inte ens varför jag flyr från dem, jag vet bara att jag rusar i panik så fort jag hör dem andas i mitt öra, i tron om att jag ska kunna få den där blodklumpen i bröstet att börja pumpa som vanligt igen om jag bara springer tillräckligt fort. Och ibland också i tron om att ge mig andrum och njuta av en stunds tystnad, men jag hinner aldrig ens hämta andan förrän jag måste vara på språng igen. Jag är trött på att springa nu. Jag är på rymmen från flykten och låter mig översvämmas och näst intill drunkna i minnen, så djupt begravda att jag knappt visste att de excisterade och så många att de aldrig tar slut. Sväljer dem med saltvatten och önskar att de skulle ta slut någon gång, men ber att de aldrig mer ska lämna mig igen. För även om jag aldrig kanske kommer kunna leva med dem, så vet jag att utan dem överlever jag inte.

Ja, jag blottar och nej, jag är inte okej