Det är något med mig och morgonen som inte riktigt klickar. Och det är något med mig och morgonen som gör att jag får stressa hela vägen trots att jag hade gott om tid från början för att inte bli sen, vilket i alla fall kan hända att jag blir. Det är sällan jag ser den vackra morgonen alla pratar om, för att jag antingen drar mig kvar i sängen tills den är över eller så är mina ögon bara små springor som gör den väldigt suddig. Och det händer alltför ofta att min kropp vant in rörelsemönstret när man stänger av klockan och gör det automatiskt utan att jag ens behöver vakna.

Jag är ingen morgonmänniska, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Det är då man behöver ta till drastiska åtgärder, för att inte hela dagen ska gå passerad. Teorierna är många och lösnigarna allt fler för att lösa detta. Vänner till mig säger åt mig att ställa klockan längst bort i rummet för att jag måste gå upp och stänga av den, men vart finns det roliga i det? Sen finns de som har berättat om en klocka som är som en helikopter och flyger iväg när klockan går igång och hämtas tillbaka för att stänga av larmet. Och om en annan som är ett exploderande pussel som måste pusslas ihop för att det ska sluta ringa. Med en inneboende nörd och ett smått materalistiskt beteende så är någon av de klockorna som är de ultimata. Visserligen skulle jag förmodligen bara klara av två eller kanske tre dagar med någon av dem, men ack vilka roliga morgnar jag skulle få. Eller snarare kanske den som sitter i rummet bredvid och lyssnar på alla svordomar och skit jag skulle ösa ur mig..