Kära Marieborgare,

idag lämnar ni Borgen. Vissa av er bara för sommaren, vissa för en längre period. Men idag får ni era intyg och böcker och citat och trampar vidare mot nya mål med en erfarenhet rikare. Kanske ännu fler. Och jag återupplever en lindrigare verision av seperationsångest jämfört med förra året, men som en klok man sa förra året; "vi är ju bara ett telefonsamtal bort från varandra"
Jag skaffat på mig ännu fler nya vänner för livet och jag vill bara tacka för att ni klivit in i mitt liv och förgyllt det på era egna unika sätt.

Jag tänker inte vara mer sentimental än så, för jag vet att de som jag lärt känna och umgåtts mest med kommer att finnas kvar i mitt liv på något sätt. Men också ni andra kommer att finnas kvar på ett eller annat sätt och om inte, så är jag ändå glad att få lärt känna er.

Till er som slutar vill jag i år igen skicka med en dikt, som från början är skriven till min gamla grunkklass, som inspiration och lite som kom-ihåg för vad som är viktigast här i livet. Tack för allt mina vänner och på återseende!


Placera dina drömmar nära ditt hjärta
Ge dem vingar och låt dem flyga
på en höjd där du fortfarande kan nå dem
men där andra inte kan trampa sönder dem
under ovarsamma, avundsjuka fötter

Sikta mot månen
och om du skulle missa
så är du ändå bland stjärnorna

Jag tog mig faktiskt upp

Träningsvärken sitter i varje muskel tror jag och det var kämpigt att ta sig ur sängen i morse, men jag lyckades tillslut. Men hör mig inte klaga över den, inte alls faktiskt. Den är faktiskt värd varje minut. Likaså alla blåmärken jag har på knän, innerlår och armar.
I måndags åkte jag på ren impuls med ett gäng till Brevik som testgrupp för två tjejer som ska bli godkända som instruktörer på vissa aktiviteter där ute, eller något liknande, jag tror inte jag riktigt förstod. Och det var som att vara på en minihajk med övernattning och hela kittet.
Så igår, tisdags, så utmanade vi oss själva genom att klättra uppför en bergsvägg med ett parti nästan utan något att hålla sig i, staplade backar, gick på lina ganska många meter över marken och åkte en 250 meter lång linbana. Och jag är fortfarande förvånad över att jag faktiskt nådde upp till toppen på den fjorton meter (?) höga bergsväggen.

Jag ångrar inte att jag åkte med, trots att jag tydligen missade ett möte. Brevik vad precis vad jag behövde. Ett avbrott i vardagen, en utflykt från storstadsbruset till ett ställe där man kunde andas in frihet och blandningen av skog och vatten. Höra den lugnande vinden som drog genom träden och vattnet som slog mot strandkanten. Min själ, hjärta och hjärna behövde det avbrottet och mår bra i just den miljön som fanns där.

För jag är en flicka från landet och kommer nog aldrig riktigt kunna vänja mig vid storstadens ständiga rusning. Jag är en flicka som behöver känna gräs och bar mark mot bara fötter för att känna att jag lever. Jag är en flicka som behöver höra skogen viska till mig för att hantera vardagens stress. Och jag är en flicka som behöver fylla lungorna med havets salta luft för att överleva.

Tack kära vänner för galenskaper, lek och skratt och en helt underbar dag!











Fotograf: Lina

Hej!

Jag lever fortfarande. Men tiden är knapp. Allt hinns inte med. Så är det. Men jag lever. Och jag lever bra. Går på pjäser, försöker att inte känna sommarlovskänslan då det är lite kvar i skolan som ska göras, springer runt i overall i stekande sol och följer mina impulser, precis som jag lärt mig.

Men nu åter till Kulturkammaren, åter en pjäs att se.

"Man kan låstas sova, men man kan inte låtsas vakna"

Fredagens uppträdande av Emil Jensen var fantastiskt och jag vill faktiskt ha honom på en liten burk i mitt vardagsrum! Så den som har chansen att se honom nu när han är runt på turne, ta chansen! Åk och lyssna, sitt och njut av hans välvalda poetiska ord och få en skiva signerad, eller varför inte en kram!