There’s still a little bit of your taste in my mouth
Och helgen gick sådär lite för fort
som jag trodde att den skulle
och återigen sitter jag nu hemma
i Smålandsskogarna
med några minnen rikare
för trots att tiden rusade
så hann jag ändå med
att träffa betydelsefulla människor
gå på Munken in the Park
och bara njuta av livet
när det är som allra bäst.
Nu får Norrköping klara sig
några veckor utan mig igen
Eller var det kanske tvärtom?
Peace out
Lev dina drömmar
idag lämnar ni Borgen. Vissa av er bara för sommaren, vissa för en längre period. Men idag får ni era intyg och böcker och citat och trampar vidare mot nya mål med en erfarenhet rikare. Kanske ännu fler. Och jag återupplever en lindrigare verision av seperationsångest jämfört med förra året, men som en klok man sa förra året; "vi är ju bara ett telefonsamtal bort från varandra"
Jag skaffat på mig ännu fler nya vänner för livet och jag vill bara tacka för att ni klivit in i mitt liv och förgyllt det på era egna unika sätt.
Jag tänker inte vara mer sentimental än så, för jag vet att de som jag lärt känna och umgåtts mest med kommer att finnas kvar i mitt liv på något sätt. Men också ni andra kommer att finnas kvar på ett eller annat sätt och om inte, så är jag ändå glad att få lärt känna er.
Till er som slutar vill jag i år igen skicka med en dikt, som från början är skriven till min gamla grunkklass, som inspiration och lite som kom-ihåg för vad som är viktigast här i livet. Tack för allt mina vänner och på återseende!
Placera dina drömmar nära ditt hjärta
Ge dem vingar och låt dem flyga
på en höjd där du fortfarande kan nå dem
men där andra inte kan trampa sönder dem
under ovarsamma, avundsjuka fötter
Sikta mot månen
och om du skulle missa
så är du ändå bland stjärnorna
Vi skulle klara vad som helst
Träningsvärken sitter i varje muskel tror jag och det var kämpigt att ta sig ur sängen i morse, men jag lyckades tillslut. Men hör mig inte klaga över den, inte alls faktiskt. Den är faktiskt värd varje minut. Likaså alla blåmärken jag har på knän, innerlår och armar.
I måndags åkte jag på ren impuls med ett gäng till Brevik som testgrupp för två tjejer som ska bli godkända som instruktörer på vissa aktiviteter där ute, eller något liknande, jag tror inte jag riktigt förstod. Och det var som att vara på en minihajk med övernattning och hela kittet.
Så igår, tisdags, så utmanade vi oss själva genom att klättra uppför en bergsvägg med ett parti nästan utan något att hålla sig i, staplade backar, gick på lina ganska många meter över marken och åkte en 250 meter lång linbana. Och jag är fortfarande förvånad över att jag faktiskt nådde upp till toppen på den fjorton meter (?) höga bergsväggen.
Jag ångrar inte att jag åkte med, trots att jag tydligen missade ett möte. Brevik vad precis vad jag behövde. Ett avbrott i vardagen, en utflykt från storstadsbruset till ett ställe där man kunde andas in frihet och blandningen av skog och vatten. Höra den lugnande vinden som drog genom träden och vattnet som slog mot strandkanten. Min själ, hjärta och hjärna behövde det avbrottet och mår bra i just den miljön som fanns där.
För jag är en flicka från landet och kommer nog aldrig riktigt kunna vänja mig vid storstadens ständiga rusning. Jag är en flicka som behöver känna gräs och bar mark mot bara fötter för att känna att jag lever. Jag är en flicka som behöver höra skogen viska till mig för att hantera vardagens stress. Och jag är en flicka som behöver fylla lungorna med havets salta luft för att överleva.
Tack kära vänner för galenskaper, lek och skratt och en helt underbar dag!
Fotograf: Lina
I have spread my dreams under your feet; Tread softly because you tread on my dreams
Mina vänner,
nu är äntligen årets vårpjäser här! Så det är dags att titta till tiderna och boka in dagarna, för årets startfält är inget att missa! 
Vi har då att presentera:
Snäckor - Ett möte mellan två människor som leder till språkliga utmaningar och djupa diskussioner om mänsklighetens etiska grunder.
Utdömd egendom - Ännu ett möte mellan två människor och en pjäs som tar upp barns utsatthet och vuxnas svek i samhället, som blir allt svårare att leva i. (Skrevs på 50-t, kanske roligt att veta)
Bettysagorna - Om att växa upp och hitta sin identitet bland samhällets normer och krav, men också om förnekelse, egenkärlek, och att hitta tillbaka till sig själv och sina drömmar
Deffad - Finns bara en kort förklaring; När allt rasat, var hamnar du? Eller; "Om man inte längre orkar bära allt på sina axlar. Vem ska rädda dig då? Vem ska lyfta mig? Vem ska bära oss?"
Första varningen - Ett relationsdrama mellan fyra människor, där sökandet efter personlig frihet binder dem samman. Och det är avsked, klockans tickande, längtan efter kärlek och bekräftelse, svartsjuka och hemliga begär
och sist men inte minst
Havredrömmar - Två människor i ett söndertrasat förhållande i försök att laga det där deras personliga tillrättakomningar ständigt sätter käppar i hjulen för dem och hindrar dem från att mötas halvvägs.
Så mina vänner,
gå nu in på hemsidan http://www.folkbildning.net/~Studio.Tea/?OpenItemURL=S0D85A1B9-0D85A1B9, titta upp tiderna och kom till Kulturkammaren, Bråddgatan 34!
Ni kommer definitivt inte ångra er!!
Tvåtusenelvas Våretyder
http://marieborgsetyder.blogg.se/
Mina vänner, planera inget annat helgerna i början av maj! Detta är ett evenemang som man inte får missa!
You are the wind at my back
Jag hatar att fylla år på sportlovet och ikväll saknar jag er mer än någonsin.
Sikta mot månen och skulle du missa så är du ändå bland stjärnorna
Så det kan gå när man tror att man gjort det rätta valet. Det var nog aldrig meningen att jag skulle åka till Helsingfors, det är sånt man förstår när ingenting går rätt någonstans. Tågresan upp till Stockholm tog nästan två timmar längre tid än den skulle, vilket gjorde att jag inte hann med flyget och hela historien slutar med att jag sitter fast i SASkön med 450 nummer framför mig. Så det var bara till att vända hem igen. Och det värsta med allt var att jag missade rollspelet på seminariet. Istället får jag skriva en kompletteringsuppgift..
Större tårar fäller jag dock inte, trots att resan skulle varit helt underbart rolig att åka på, för jag har haft en helt fantastisk helg. På Borgen har vi haft klassåterträff och jag har bara varit glad i hjärtat över att träffa alla igen. Några viktiga människor saknades, det märktes och jag hoppas att ni kommer till nästa gång, för det blir inte sig likt utan er. Därmed har jag bott på Borgen i några dagar nu och det har varit så sjukt mysigt att sova på golvet hos Matilda tillsammans med Bonnica, Erika och Lisa, men ikväll gör vi ett nytt försök att hämta hem alla grejer igen. Igår gick det ju sådär.
Tack alla ni underbara!
Nu åter till kompletteringsuppgiften igen.
Vad var det som gick snett, vi gjorde rätt men nu gör vi fel i ren protest
Vill härmed tacka De Tre Trubadurerna för deras härliga musik och alla trevliga fina människor jag känner för att jag får dela mitt liv med dem. Hoppas på ett möte för snart igen!
We keep in touch
I guess everything is timing
Lugnet själv har varit och stannat över här hos mig, en av de få som verkligen kan stilla min själ, så pass att jag faktiskt hunnit andas. Stått vid min sida när jag stridit mot minnen som kommit för nära inpå. Jag kommer aldrig kunna tacka henne nog.
Ja, så veckan har varit riktigt bra, med lite flashbacks, men det är sånt man får ta. Och jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde i onsdags. Sådär mycket att man får som kramp i magen och skulle någon hört oss då, så hade man frågat sig hur gamla vi egentligen var.
Gratis teater blev det också, och det är inte nejtack! Familjen var riktigt bra och jag är nöjd faktiskt. En helt fantastisk pjäs som var välskriven med många roliga inslag i sitt allvar.
"Men då kanske vi ska börja kalla dinosaurierna för världens urbefolkning då?"
Och trots att morgonen idag gick precis käpprätt åt helvete, så blev jag glad och lättad över det där telefonsamtalet tidigare idag och det var efter det någon gång som världen slutade kämpa mog mig. Det var väl oron som släppte antar jag
Men ikväll sitter jag själv och bara tar det lugnt, för mitt eget bästa. Näsan rinner som en fontän och jag är inte riktigt frisk och någonstans blev det för mycket. Men jag är snart tillbaka på banan igen.
Save tonight and fight the break of dawn
Marieborgshelg. Jag sov i överhuset inatt, hos Matilda. Det blev för sent att ta sig hemåt efter en eftermiddag och kväll fylld med prat, skratt, film, köttfärssås och ännu mer film, men jag kan inte påstå att jag klagar över detta. Mysigt är ordet som översätter allt! Det kändes lite märkligt att sova där för jag har långsamt börjat inse att det är inte där jag bor längre. Ändå kändes det lika konstigt som vanligt att gå ifrån Borgen med vetskapen att jag ska gå hem. Nio månader är ju ändå nio månader.
Jag saknar det där stället, det gör jag faktiskt. Antar att det är en känsla jag kommer att bära ett tag till, men en dag kommer jag över det. Och det ligger inte så långt bort heller, så om abstinensen tar vid allt för mycket någon gång så får cykeln rulla mig tillbaka dit där alla fina människor bor.
Nej, imorgon är det hel dag som gäller på skolan. Tjohoo, föreläsningar hela långa dagen med människor från fältet! Ska faktiskt bli intressant att lyssna på. Och sen ropar min kära fondvägg i köket på mig att den vill bli målad, får se till att tysta den önskan tror jag :)
Tack för mig
Where did I go wrong, I lost a friend, somewhere along in the bitterness
Det var en dum idé redan från början
Jag vet det så väl
Förlåt mig
I'd cheat destiny just to be near you
Det är ordet för dagen. Jag återvände till Borgen idag, utan någons egentliga vetskap. Och det var lycka ner i maggropen. Att se Borgen torna upp sig bakom allén. Att se Bawan och Matilda springa nerför backen jag så många gånger vandrat uppför. Att kasta mig i Willes famn och bli snurrad runt, runt, runt i en glädjedans. Att få prata minnen med folk som vet vad jag talar om. Jag återvände hem idag.
Men det kändes märkligt på många sätt. För det var fel folk där. Ingen stor skohög i hallen i överhuset. Det var tystare än vanligt. Underkökets väggar andas annorlunda än överkökets. Eves gardiner svängde inte i vinddraget när jag tittade upp från KG. Det bor någon ingen vet vem det är i Johns gamla rum. Och det lyste inte i hallen till lägenheten när jag gick förbi om kvällen.
Ändå kändes det på något sätt som vanligt där jag och Matilda satt och pratade, i underköket visserligen. Ändå så lyckades jag glömma tid och år och det kändes som att återvända efter en lång helg där lektionerna sätter igång som vanligt imorrn. Det gör de typ, men inte för mig. Borgen fortsätter sitt liv utan min delaktighet. Det känns lite tungt.
Och du, förlåt mig
Du kanske undrar över mig
Har dina nya hyresgäster flyttat in än? Är de lika trevliga som jag och Lollo var? Klart de inte är, vi tre är ju bundisar ju!
Tänk att det var ungefär ett år sedan vi flyttade in hos dig. Minnen spelas upp som på film bakom pannbenet när jag tänker på året som har gått. Sömnlösa nätter med filosofiska samtal med Lollo om livets klurigheter och alla lampor du hade sönder. Alla middagar och filmkvällar nere i KG, spelkvällarna och samtalen i Överhusköket, hur jag levde på nudlar hela hösten, snöbollskriget mot pedagogerna, picknicken i Ekbacken, flumkvällen vi hade med alla skakbilderna, festligheterna, världens och jollys. Alla underliga, men roliga lektioner med lärarna, kvällen du låste mig ute från lägenheten, julcabareten och eldningen du aldrig tyckte om att vi höll på med, Litauenresan du inte kunde följa med på och allt annat galet vi faktiskt höll på med.
Tänk vad mycket vi ändå hann med på ett år, även om det fanns en del saker vi bara pratade om att göra men som aldrig blev av (LASERDOME!) Det kommer aldrig bli sig likt igen efter det året och jag måste erkänna, det kommer nog bli lite tomt att bo utan dig och Lollo.
Wadström, ta hand om alla nya som kommer nu, speciellt grunkarna, för de flesta pedagogerna känner varandra sen innan och ge dem alla massa minnen att bevara. Även pedagogerna. De behöver muntras upp lite mellan allt läsande nu när inte jag är där och roar dem i överhuset. Och var snäll mot de som kommer att bo med dig, även om dina favoriter alltid kommer att vara Lollo och jag. Och sluta ta sönder alla lampor! Huset brinner inte upp, jag lovar.
Så godnatt Wadström, om dina nya rumskamrater glömde säga det till dig ikväll
Kom ihåg mig då,
Tvåhundrasextiotvå dagar
Tusentals minnen
och miljontals tårar
Att lämna Borgen känns tungt just nu, för det var här jag hörde hemma. Det kommer att svida ett tag till, men jag vet att det går över. För vi kommer ses igen, på ett eller annat sätt. Det kommer kanske inte bli sena nätter med prat och skratt tills samvetet tar över. Inte heller detta springande mellan husen. Inte middag med de andra i kursgården. Inte vakna och höra Lollo stöka runt i köket. Inte mer känslan av vår lilla familj.
Men dessa minnen och känslor ska jag bevara intill mitt hjärta och ta fram när dagarna ser lite för gråa. För att locka fram ett leende.
Och jag kommer sakna er. Så fruktansvärt mycket, men jag vet innerst inne att fdet inte är över än. Våra liv har inte skiljts åt för alltid.
Inflyttning
Herrgården
Wadström
Teaterpedagoger
Världens
Kursgården
Nudlar
Här kommer vi
Näkna
Maffia
Festligheter
Pannkaksfest
Cykeltur
Obefintlig sömn
Film i KG
Måndagsrundan
Godmorgon
Örfilar och smek
Statyer
Skrattcirkeln
Kulturnatten
Innebandy
Östgötateatern
Forumspel
Överhuset
Måsen
Äppelpajstävling
Utsträckta ryggar och kastanjepåsar
Ataljéarbeten
Månadsfest
Talisman
En kopp kaffe tack
Text och skiss
Ljudklumpen
Pang
Luciafirande
Julcabaret
Snöbollskrig
På jakt efter data i Ingelsta
Dagens kommentar
Monologarbete
Våretyderna
Friskis&Svettis
Grunkarnas månadsfest
Fantastiska människor
Jollys
Sjätte mars
Pjäsarbete
Lägenhetsfestival
Utlåst
Lejonkungen
Picknick i Ekbacken
Disneykväll
Känslokaos
Föreställningar
Litauen
Underhuset
Känslokaos #2
Utspark
Bästa klassdagen
Och det här är inte ens alla minnen
Tack alla underbara människor som har lärt mig vad livet mer innebär
och utan er så hade jag inte klarat mig igenom detta år.
Puss!
Som nu, när teater känns mer relevant
Nu är det två dagar kvar och det känns <3
Denna vecka är bara städa, utvärdera och umgås med alla en sista gång om gäller. Och det är tungt. Kanske svårt för er utomstående att förstå hur tungt och ledsamt detta är, även om jag vet att vi måste vandra vidare. Det finns inte så mycket att göra mer än att njuta och dra ur det bästa ur de här dagarna som är kvar, så jag kan minnas tillbaka och inte kunna ångra någonting av detta året. 
Vi är de som förlorar men jublar ändå
Överöses av minnen
Jag vill inte åka härifrån!
Take a picture of this with your heart and keep it safe forever
Att resan gick lite som den gick kan vi inte göra så mycket åt. Vår buss som gick från Riga till Klaipeda gick självkart sönder när vi åkt fyra timmar och hade 6 mil kvar. Vi fastnade på en mack och fick sitta där i fem timmar innan vår chafför insåg att han inte kunde laga bussen och fick kalla dit en extrabuss. Alltså en resa som skulle tagit oss fem timmar tog tio timmar istället.
Dagen efter hade vi workshops med två olika lärare där. Den ena som jag är bombsäker på är Carl-Eriks hemliga bror, både för att han såg ut som Carl-Erik fast med hår och att ha betedde sig som honom, fast lite mer. Den andre hade bara massa kloka saker att säga, vilket fick mig till en massa insikter.
På onsdagen så tittade vi på två olika lektioner i teater och sedan på två stycken teaterpjäser på Litauiska. Jag fattade inte mycket av dem, skulle jag vilja påstå. Men det var fint att titta på och man ville verkligen veta vad de sa. Sista kvällen blev sådär perfekt och bra som en sista kväll kan bli och jag har inte skrattat så mycket på riktigt, riktigt länge !
Vad jag kan säga om Litauen för övrigt är att det är vackert med sina kontraster mot nytt och gammalt. Att det bara finns två olika väder och det är antingen strålande solsken och jättevarmt, eller spö i backen och åska. Maten bestod i princip av mos, gröngula ärtor, rivna rödbetor och konstigt kött jag inte vill veta vad det var på skolan, men på resturang var två kilo kött och fyra potatisar bredvid, men det var billigt.
Jag har haft en helt underbar resa och tackar alla som delat den med mig. Ni är helt fantastiska! <3
~ Besöka åtminstone ett land utanför Nordens gränser
Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med
Mot Litauen!
Tillbaka fredag igen
Du sa du behövde tid och du hade tid
Imorgon bär det av mot Litauen där det blir ännu mer teater, fast från en annan synvinkel. Måndag landning i först i Riga och sedan mot Klaipeda. Fullspäckat schema tisdag och onsdag. Sedan torsdag hemresa med först två timmar i Riga. Hemma igen fredag eftermiddag.
Och jag ska verkligen skärpa mig med foton och ska försöka fota och visa hur kul vi har det därborta på andra sidan Östersjön.
Men innan jag åker vill jag hälsa till mina små URKbarn nere i Malmö att de är sjukt bra och att de ska ta hand om sig själv och varandra nu när allt är över. Och ta det lugnt på hemfärden nu och tala inte med fula gubbar!
Pöss
Even the wrong words seem to rhyme
Nu är det tre föreställningar kvar, sen rivning och sen mot Litauen.
Idag är det ett år sedan jag sökte hit. Ett år sedan jag satte min fot för första gången här på Borgen. Ett år sedan jag tänkte "jag kommer lätt inte komma in". Tänk vad fort det gått ändå. Jag vill inte ens tänka på hur kort tid det är kvar. Vill inte. Vill inte lämna det här stället, jag trivs ju så fruktansvärt bra här! Tänk om jag bara fått stanna tiden...
Det var exakt ett år sedan jag träffade Lollo för första gången, därför firade vi med paj och bara umgås vi två. Awesome:) Redan funderingar på hur vi gör nästa år
Ett år sedan. Vart tog tiden vägen?
(Det var exakt ett år sedan jag träffade dig för första gången)
