Jag tog mig faktiskt upp

Träningsvärken sitter i varje muskel tror jag och det var kämpigt att ta sig ur sängen i morse, men jag lyckades tillslut. Men hör mig inte klaga över den, inte alls faktiskt. Den är faktiskt värd varje minut. Likaså alla blåmärken jag har på knän, innerlår och armar.
I måndags åkte jag på ren impuls med ett gäng till Brevik som testgrupp för två tjejer som ska bli godkända som instruktörer på vissa aktiviteter där ute, eller något liknande, jag tror inte jag riktigt förstod. Och det var som att vara på en minihajk med övernattning och hela kittet.
Så igår, tisdags, så utmanade vi oss själva genom att klättra uppför en bergsvägg med ett parti nästan utan något att hålla sig i, staplade backar, gick på lina ganska många meter över marken och åkte en 250 meter lång linbana. Och jag är fortfarande förvånad över att jag faktiskt nådde upp till toppen på den fjorton meter (?) höga bergsväggen.

Jag ångrar inte att jag åkte med, trots att jag tydligen missade ett möte. Brevik vad precis vad jag behövde. Ett avbrott i vardagen, en utflykt från storstadsbruset till ett ställe där man kunde andas in frihet och blandningen av skog och vatten. Höra den lugnande vinden som drog genom träden och vattnet som slog mot strandkanten. Min själ, hjärta och hjärna behövde det avbrottet och mår bra i just den miljön som fanns där.

För jag är en flicka från landet och kommer nog aldrig riktigt kunna vänja mig vid storstadens ständiga rusning. Jag är en flicka som behöver känna gräs och bar mark mot bara fötter för att känna att jag lever. Jag är en flicka som behöver höra skogen viska till mig för att hantera vardagens stress. Och jag är en flicka som behöver fylla lungorna med havets salta luft för att överleva.

Tack kära vänner för galenskaper, lek och skratt och en helt underbar dag!











Fotograf: Lina